Anteckningar omkring Kapstadens historia, Del 2

 

”Tavern of the Seas” kallades Kapstaden av i första hand sjömännen och redan från 1700-talet fanns det många tavernor och krogar i staden. ”De Koning van Pruizen”, ”De Oranje Boom”,”De Keizer’s Kroon”, ”Het Fransche Cazerne”, ”Het Goude Anker” och även tavernan ”De Sweedse Vlag”.(Den svenska flaggan)

Nyinflyttade emigranter och sjömän besökte gärna de krogar där de kunde finna sina landsmän. De Sweedse Vlag ägdes av Christiaan Bam (ursprungligen från Schleswig) och hans fru Anna Höijer (okänt var hon kom från). År 1795 fick de tillstånd att sälja vin och öl. Krogen låg då på Graave Straat som idag heter Parliament Street. Här träffades säkerligen svenskar och nordmän och från de bofasta landsmännen på ”De Sweedse Vlag” kunde de nykomna få råd och hjälp för att hitta boende och arbete i staden.

När engelsmännen och den nya brittiska statsmakten tog över förvaltningen av Kapstaden år 1806, ändrades också efter hand de gamla holländska namnen till engelska.

Från 1795 skulle varje krog också ha en skylt över ingången med texten ”Vergunt om Wijn en Brandewijn te Verkopen” (Har tillstånd att sälja vin och brännvin).

 

Slavar och slavhandel

Mitt i staden, vid sidan av det hus som idag är stadens Kulturmuseum utmed Adderly Street låg slavmarknaden under ett stort träd som idag är borta.

Under de första tiotal åren efter det att England hade tagit över styret av Kapstaden (1806 – ca 1820) fanns det ungefär 5000 europeer och 9000 slavar i staden. Under det engelska styret blev dock många av slavarna fria och på 1820-talet förbjöds slutligen slavmarknaden. På 1830-talet blev det helt förbjudet att hålla slavar. Alla slavar skulle friges. En mindre summa betalades av den brittiska regeringen för varje slav som frigavs av de, så kallade, ägarna.

Slavhandeln hade då hållit på sedan 1600-talet. De flesta slavarna kom från afrikanska östkusten, Madagaskar, portugisiska Östafrika (Mocambique) och Indien. Men också från Angola och centrala Afrika och andra länder utmed västkusten.

Urbefolkningen i Kaplandet var Khoihan, ett San-folk. När staden började växa behövde man mer arbetskraft och Holländska Ostindiska Kompaniet importerade då flera tusen indonesier från Ostindien och den holländska kolonien Batavia, som senare blev Jakarta. Indonesierna levde i Kapstaden under något mindre slavliknande förhållanden men stod i något högre i status än den afrikanska befolkningen. Ursprungsbefolkningen, Khoihan, blev undanträngda av den växande

utvecklingen i Kap.

 

År 1836 blev slavhandeln inom hela det brittiska samväldet förbjudet. Från 1822 hade dock handeln minskat. Under mitten och slutet av 1800-talet blev situationen något bättre för både afrikaner och indonesier i Kap. Efter hand blev det rikedom och ställning i samhället som skapade skillnaderna mellan samhällsklasserna.

År 1861 öppnade ett nytt hotell på Nr. 1 Plein Street. En av delägarna, Lawrence Kannemeyer, var en tidigare frigiven slav. Det var vanligt att slavar fick engelska eller holländska namn av sin husbonde. Kannemeyer annonserade i tidningen Cape Argus att  de ämnade ”…med all den förmåga som stod till buds samt all tänkbar energi skulle läggas ned för att skapa en delaktighet av publikens gunst”.

Därunder stod ”OBS. Billiard och Badmöjligheter finnes inom hotellets väggar”. Några år senare, 1867, såldes hotellet och namnet ändrades till Royal Hotel för att hedra och välkomna Prins Alfred till Sydafrika. Då annonserade man också att fatöl såldes för 6 d (pence) och även Amerikanska Drinkar kunde serveras.

 

Indonesierna hade dock en bättre ställning än afrikanerna. Många européer gifte sig och/eller fick barn med både afrikaner och indoneser.

Bland annat svensken Oloff Bergh, som var född i Göteborg år 1643 och blev anställd på Holländska Ostindiska Kompaniet 1665. 1670 kom han till Kapstaden som sergeant och gifte sig ganska snart med Anna de Koning som var indonesiska. Oloff Bergh gjorde flera expeditioner norrut utmed den västra kusten under slutet av 1600-talet. På sin ålders höst år 1715, köpte han en stor vingård, den första som hade anlagts i Kap, idag kallad Groot Constantia. Några år senare såldes den av Oloff Berghs barn. Idag är Groot Constantia (Stora Constantia) en historisk byggnad och vingården producerar fortfarande ett mycket välkänt vin.

Släkten Bergh är idag mycket stor i Sydafrika, men det är inte många i den släkten som idag vet att deras stamfader var svensk och född i Göteborg.

 

Huvudgatan som idag heter Adderly Street kallades tidigare Heerengracht. Mitt i gatan flöt då en å med vatten från Taffelberget. Ursprungligen var vattnet ganska rent och drickbart men efter hand blev vattnet helt otjänligt av allt avfall från den snabbt växande bebyggelsen. Flera gångbroar fanns utmed ån. Till slut lades ån helt och hållet igen med sand och sten och vattnet fick en annan fåra.

Heerengracht kunde breddas och ge plats åt vagnar, hästdroskor och promenerande Kapstadsbor.

 

År 1849 anlände ett fartyg, Neptun, till Kap med ett stort antal fångar ombord. Fartyget ankrade på redden till örlogsstationen Simonstown, på östkusten av Kaphalvön. Den brittiska regeringen hade bestämt att Kapstaden skulle härbärgera fångar som hade blivit landsförvisade från England. Detta startade ett totalt uppror i Kapstaden. Fartyget låg för ankar under tre månader. Ledarna för upproret bestämde att ingenting skulle få levereras till fartyget. Efter kraftiga demonstrationer och mycket skrivande i den lokala tidningen Cape Argus fick dock den brittiska regeringen ge med sig och fartyget seglade vidare till Australien.

Den minister i den brittiska regeringen som genomdrev beslutet att Kapstaden inte skulle bli en fångkoloni hette Charles Adderly (1814-1905) Huvudgatan i Kapstaden, Heerengracht, fick därför, år 1850, namnet Adderly Street för att hedra ministern.

 

(anteckningar om Kapstadens historia kommer att fortsättas i nya uppdateringar av denna hemsida)