Axel Eriksson – Handelsfursten av Damaraland

Erikssons handeslstation i Omaruru, Namibia, år 1876

Erikssons handeslstation i Omaruru, Namibia, år 18

Axel Eriksson på äldre dagar. Han är här i 50-årsåldern

Axel Eriksson på äldre dagar. Han är här i 50-årsåldern

När den brittiske adelsmannen Llewellyn Lloyd (1792-1876) på 1820-talet flyttade till Sverige grundade han en zoologisk forskartradition vilken skulle komma att sätta sina spår långt utanför landets gränser. Med en fascination för Sveriges fauna, natur, geografi och folkliv författade Lloyd ett flertal reseskildringar vilka till sitt innehåll påminde om de upptäckarskildringar som vid samma tid skrevs av de europeiska forskare vilka genomförde resor i Afrika, Sydamerika eller Asien. Lloyds skildringar fokuserade också på den svenska allmogens jaktmetoder och hur Lloyd själv snart lärde dessa för att bli en legendarisk björnjägare.

Merparten av sina många år i Sverige tillbringade Lloyd i trakterna runt Vänern och från cirka 1830 var han bosatt i Vänersborg. Om historierna kring Lloyds björnjakter är många och färgstarka är också historierna om hans kvinnor och barn det. Flera av hans utomäktenskapliga barn växte upp med sin far i Vänersborg, bland annat sonen Carl Johan Andersson (1827-1867) – sedermera känd som upptäcktsresanden Charles John Andersson. Efter att ha lärt grunderna i zoologin och konserveringstekniken av fadern Lloyd och efter en kort studietid i Lund reste Charles John Andersson år 1850 till sydvästra Afrika, dagens Namibia och Botsvana, där han gjorde karriär som en av dåtidens främsta upptäcktsresande i området samt som handelsman med stort politiskt inflytande.

När Charles John Anderssons rikt illustrerade reseskildringar ”Sjön Ngami” och ”Floden Okavango” på 1850- och 60-talen även nådde bokhandelsdisken i Vänersborg var den unge slaktarsonen Axel Wilhelm Eriksson (1846-1901) en av läsarna. Äventyret fascinerade som en pojkbok medan de zoologiska presentationerna av södra Afrikas fauna väckte ett djupare intresse. Redan i de yngre tonåren lärde Axel Eriksson känna Llewellyn Lloyd som bodde i samma kvarter och den gamle björnjägaren lärde också nu Axel grunderna i den zoologiska vetenskapen och konsten att konservera infångade exemplar av traktens fåglar och mindre däggdjur. Familjens planer på att Axel Eriksson skulle överta faderns slakteri gick om intet då han 19 år gammal, sommaren 1865, lämnade Vänersborg för att ta anställning som assistent åt Charles John Andersson.  När Eriksson mötte Andersson i Kapstaden i oktober samma år hade Andersson sedan ett drygt år dragit sig tillbaka från sin handelsverksamhet i Namibia. Orsakerna var bland annat konflikter med lokala folkgrupper i området, sjukdom samt en allvarlig skottskada han ådragit sig under en väpnad sammandrabbning i det som kommit att kallas The Andersson War.

Charles John Andersson planerade dock att återuppta sin handelsverksamhet med fokus på Ovamboland i norra Namibia och därifrån öppna en handelsväg genom södra Angola till hamnstaden Mossamedes på den angolanska kusten. Axel Eriksson kom att följa Andersson på den expedition som skulle bli Anderssons sista. Utan att lyckats ha tagit sig över Kunenefloden och in i Angola avled Andersson efter en längre tids magplågor i juli 1867 vid dagens gräns mellan Namibia och Angola.

Axel Eriksson valde dock att stanna kvar i södra Afrika. På grund av lågkonjunktur hade flera handelsmän tvingats att dra sig tillbaka från vad som i dag är Namibia. Eriksson lyckades dock skapa kontakt med den förmögne svensken Anders Ohlsson i Kapstaden och bildade med honom ett gemensamt handelsbolag. Ohlsson stod för de nödvändiga ekonomiska investeringarna medan Eriksson stod för kunskapen om sydvästra Afrikas förhållanden.

Hösten 1869 lyckades Axel Eriksson, i sällskap med bland andra landsmännen Thure Een och Oscar Lindholm, att etablera en handelsstation i Omaruru i centrala delarna av dagens Namibia. Med tillstånd av hereroledaren Wilhelm Zeraua kunde Eriksson här, vid Omarurufloden, öppna en handelsstation som inom kort skulle komma att dominera långdistanshandeln i stora delar av sydvästra Afrika. Till handelsstationen knöts ett flertal svenskar, bland andra Axels bröder Albert, Carl och Reinhold, barndomsvänner från Vänersborg samt ytterligare en handfull äventyrare och lycksökare.

Handelsexpeditionerna under 1870-talet gick över hela centrala och norra delarna av dagens Namibia och till området kring sjön Ngami i dagens norra Botswana. Elfenben och strutsfjäder samt jakträttigheter byttes mot toppmoderna europeiska vapen och ammunition. Årligen skeppades tonvis med elfenben från hamnen i Walvis Bay för en framtid som pianotangenter och biljardkulor i Europa. Samtidigt kunde Erikssons lager i Omaruru räkna tusentalet brittiska gevär och tonvis med krut och ammunition – nog för att utrusta en smärre armé.

Under 1870-talet bildade Axel Eriksson familj. Han gifte sig med den brittiska handelsmannadottern Fanny Stewardson i Omaruru och fick med henne barnen Sara, Axel Jr, Andrew och Maud. När makarna skiljdes i början av 1880-talet placerades Sara, Axel Jr och Andrew hos sin faster Mathilda Olsen i Vänersborg där de sattes i skola medan den yngsta dottern Maud kom att uppfostras i Kapstaden.

Den intensiva jakten på storvilt, främst elefant, kom att påverka landets fauna enormt och merparten av dessa djur utrotades från de centrala delarna av landet. Den stora införseln av moderna vapen kom samtidigt att orsaka stora socioekonomiska spänningar och förändringar av de lokala samhällena.

Från 1880-talet kom Erikssons verksamhet allt mer att inrikta sig på de norra delarna av Namibia. Dels fanns här ännu elefant att tillgå och Charles John Anderssons tanke att öppna en handelsväg genom södra Angola till hamnen i Mossamedes lockade fortfarande. Om handeln kunde gå över Mossamedes skulle man kunna slippa den långa transportvägen till hamnen i Walvis Bay, undvika de oroligheter som tidvis blossade upp längre söderut samt hålla sig undan kontrollen av den tyska kolonialmyndighet som under årtiondets mitt kom att få ett allt starkare grepp om landet. Under stora strapatser lyckades också Eriksson öppna den efterlängtade handelsvägen 1881. Under de följande årtiondena skulle ett flertal expeditioner gå längs denna väg och ett antal svenskar där slå sig ner som handelsmän, farmare och jägare.

Vid mitten av 1880-talet kom Axel Eriksson allt mer att övergå till kreaturshandel som främsta näring. Norr om staden Grootfontein införskaffade han farmen Aukas som kom att bli uppsamlingsplats för de kreatur han sedan förde till trakterna av sjön Ngami för att därifrån under oerhörda strapatser driva genom Kalahariöknens törstfält. Målet var de lukrativa marknaderna kring de snabbt växande gruvsamhällena vid Johannesburg och Pretoria. Som uppsamlingsplats för boskapen efter ökenvandringen köpte Eriksson farmen Marseille vid stranden av krokodilfloden, inte långt från avsättningsmarknaderna. Återresorna genom Kalahari, mot norr, använde Eriksson för att utom den tyska kolonialmyndighetens kontroll kunna föra nya handelsvaror, till stor del vapen, in i landet.

Axel Eriksson stod på höjden av sin karriär när den fruktade Rinderpesten obarmhärtigt slog till mot södra Afrikas kreatursbesättningar 1896. Djur i hundratusental dukade under och trots att Axel Eriksson genomförde en imponerande vaccineringsinsats på såväl egna som andras boskap var förlusterna betydande. Dessutom förbjöds all förflyttning av kreatur för att minska smittspridningen. Detta innebar att Erikssons handel över Kalahari fick upphöra.

Vid sekelskiftet 1900 tycks Axel Eriksson åter börjat bygga upp sina kreaturshjordar och han införskaffade ett nytt landområde inom vad som i dag är Etosha nationalpark. På väg från detta område drabbades Axel Eriksson av en hjärtinfarkt och avled på farmen Urupupa, söder om Grootfontein, i maj 1901.

Även om Axel Eriksson ägnade merparten av sin tid i södra Afrika åt handelsverksamheten skriver han flera gånger att det egentligen endast var de zoologiska studierna som gav honom ro och glädje. Även om han samlade såväl däggdjur som insekter var det studiet av sydvästra Afrikas fågelliv som helt dominerade hans forskningar. Han fortsatte här det arbete som Charles John Andersson en gång påbörjat för att dokumentera Damaralandets fågelvärld.

Resultatet av Axel Erikssons ornitologiska forskningsarbete finns i dag att i första hand se på Vänersborgs museum dit han år 1883 donerade en omfattande samling bestående av tusen fåglar, ägg, insekter, däggdjur och etnografiskt material. Museets afrikanska fågelsal ingår i en oförändrad museihistoriska miljö från 1888 och är i dag en av Sveriges äldsta museiutställningar. Hela Erikssons fågelsamling finns tillgänglig på Internet via museets hemsida www.vanersborgsmuseum.se

För att veta mer om Axel Erikssons liv och hans familj rekommenderas boken:”Handelsfursten av Damaraland” av Peter Johansson (Carlsson Bokförlag 2001)