En Sjökapten i öknen

Oxvagn isärplockad

Teckning av John Burchell, ca 1860

Öken 2

Bild Lena Blomstrand

Under senhösten 1865 reste Sjökaptenen Thure Johan Gustaf Een (se vidare under PERSONER) till Kapstaden, via London, tillsammans med en god vän Sandberg, dels för att byta vinterrusket i Sverige till värmen i Kap men också för att han hoppades få ett arbete, helst som Kapten på ett fartyg. I februari 1866 kom de äntligen fram till Kap. Där han fick han höra att den redan  berömde svensken Charles John Andersson var i staden för att utrusta en handels och jaktexpedition till Sydvästafrika (nuv. Namibia). Een sökte upp Andersson. De fick bra kontakt och Een blev anställd för att följa med på expeditionen. Sandberg hade under tiden fått kontakt med den svensk-norska Konsuln, Carl Gustaf Åkerberg och blivit anställd som befälhavare på ett fartyg som bedrev handel mellan Kapstaden och Calcutta Efter att Thure Een och Charles John Andersson hade ordnat med all utrustning som behövdes för expeditionen seglade de iväg från Kapstaden i maj 1866 med kustfartyget ”Telegraph”, med kurs på Walfish Bay utmed Sydvästafrikas Atlantkust. Med på resan var då också Axel Eriksson, då 20 år gammal, från Vänersborg. Han var son till en slaktare i Vänersborg och hade blivit anställd av Anderssons far, Llewellyn Lloyd, som bodde i Vänersborg. Axel Eriksson skulle bli assistent till Charles John Andersson och stanna i södra Afrika under 35 år. På 1860-talet fanns det endast några lagerlokaler och enstaka trähus nere vid stranden vid Walfish Bay. Bortom trähusen såg man bara höga dyner i gul och terracottafärgad sand, som längre österut övergick i en stor och ödslig sandöknen. Idag är Walfish Bay Namibias största hamnstad och konkurrerar med Kapstaden, Durban och Maputo, som största hamn i södra Afrika. Utanför Walfish Bay ligger en stor lagun som gör hamnen ganska säker för stormar och fartygen kan ligga skyddade både på redden och i hamnen. Precis som på 1800-talet då Andersson och Thure Een kom hit, är lagunen även idag full av rosafärgade flamingofåglar och pelikaner. Den yttersta punkten på den långa landremsan som delvis omger lagunen heter också Pelican Point. Från Walfish Bay skickade Charles John Andersson bud till ett par Européer som bodde i trakten, en engelsman, Stewardsson och en tysk, Eggert, för att hyra dragoxar till de vagnar som skulle frakta allt gods till Anderssons handelsstation i byn Otjimbingwe, ca 12 svenska mil inåt landet (österut). Han behövde åtminstone 20 oxar för att dra vagnar och kärror med all packning och utrustning över öknen och genom bergen till Otjimbingwe. Det tog 8 dagar innan oxarna kom fram. Under tiden de väntade hade Andersson med hjälp av Eriksson, Thure Een, en smed, en vagnsdrivare och kocken, en Portuguis från Madeira, ägnat sig åt att montera ihop oxvagnarna som Andersson köpt i Kapstaden och som i nedmonterat skick hade fraktats med fartyget.

 

Een,+Thure+Johan+Gustaf

Thure Een, Bild från Världskulturmuseerna Etnografiska, Carlotta

Oxvagnarna var i regel konstruerade så att de ganska lätt kunde tas isär i mindre delar. Detta var också viktigt då man skulle ta sig över större floder, då vagnarna, bit för bit, kunde halas över vattnet med rep, likaväl som delar av utrustning och annan last. När oxarna anlände spände man 7 par oxar framför var och en av de större vagnarna och åtminstone ett par oxar framför varje mindre vagn. Så började resan genom sandöknen som idag kallas Namib Naukluft. Det var ett väglöst land. Några spår, som ännu inte blåst igen, från tidigare vagnar och foror sågs här och där. Efter någon dag kom de fram till Swakopfloden och dess torra sandiga flodbädd. Swakopfloden börjar långt österut, inne i landet och rinner ut i Atlanten de få gånger på året som det regnat. Nu kunde man följa den torra flodfåran som slingrade mellan sanddynerna och några mindre raviner. Här och där kunde de se de den märkliga växten Welwitchia som då inte var ”upptäckt” och helt okänd. En Welwitchia-växt kan, enligt modern forskning, bli över 2000 (tvåtusen) år gammal. Den utvecklar två blad som slingrar sig om varandra och har mycket långa rötter. Växten får vatten från den fukt som driver in från havet. Färden gick vidare utmed Swakopfloden, ibland i sandbädden ibland vid sidan av floden. Vatten kunde de hitta genom att gräva i den sandiga flodbotten. Efter några dagar hade de kommit igenom öknen och följde floden som slingrade sig genom bergspassen. När de närmade sig byn Otjimbingwe började en grön växtlighet med träd och buskar utmed flodstränderna. I byn Otjimbingwe hade Andersson skapat en handelsstation sedan några år tillbaka och här bodde också hererohövdingen Kamaherero som var en god vän till Andersson. Här fanns också den tyska Rhenska Missionen med sin chef Hugo Hahn. Missionen hade startat en skola och hade också en handelsstation i byn där de sålde och bytte varor med befolkningen. Bland mycket annat också jaktbössor och ammunition. En kyrka höll missionen då också på att bygga.. Thure Een som var ganska händig blev något av en tusenkonstnär i Otjimbingwe och fick ta itu med många reparationer och byggarbeten. Han berättar att han trivdes utomordentligt väl här, trots att detta var långt ifrån det liv på sjön han hade hoppats på. Kamaherero var då i 50-årsåldern och hade stort inflytande i det som då kallades Damaraland. Han var ofta och åt middagar hos Andersson tillsammans med hövdingen Wilhelm Theraoa. Den Rhenska Missionens chef, eller biskop, Hugo Hahn hade tidigare varit rysk fortifikationsofficer och var född i någon del av de tyska Östersjöprovinserna. Han bodde i ett stort hus med den tidens alla bekvämligheter med 5 tapetserade rum och en veranda med utsikt över Svakopfloden och den vackra grönskan utmed floden. Huset hade byggts av företaget som drev en koppargruva, Matchless Mine flera mil öster om byn., Huset såldes senare av Hugo Hahn till Charles John Andersson. Huset finns fortfarande kvar men står idag som en ruin där en stor del av tegel och inredning har rivits för att användas för reparation av andra hus i byn. Thure Een skriver i sin bok ”Minnen från en flerårig vistelse i Sydvästra Afrika: ”Allt som omgav mig har nyhetens behag och inga bekymmer tryckte mitt sinne. Det var sannerligen en lycklig period i mitt lif”. (fortsättning följer)

Christer Blomstrand